JakobWasHere

Utspelar sig i en allt för nära framtid, då begreppet logik nästan inte existerar. Det enda hoppet är vår kvicktänkte huvudperson.

Jesper(tillfälligt namn) gick in i det smått plastiga caféet. När han var liten var caféer mysiga stället där man kunde ta en varm chocklad med en kokosboll. När han såg sig kring i det überdesignade stället, suckad han djupt för sig själv. Stolarna var en otroligt effektiv färgklick, men det gick inte att sitta på dem om man inte först plastikopererar de medfödda "sittdynorna" så att de matchar stolensform. Tyvärr var sanningen den att det säkert redan satt nån stackars människa under kniven för att få en sådan operation i detta nu.

Jesper gick fram emot disken och den blonda kassörskan med ett fånigt flin över fejset. Hennes hela yttre var så perfekte att Jesper ett tag desperat sökt efter nån rynka som satt på fel ställe. Han hittade ingen, och det störde honom nått enormt.

-En stor kaffe tack, kläckte han ur sig.
-Tyvärr, vi har slut på stor kaffe, sa hon monotont, jag kan rekomendera sirapsbrödet.
Visst, tänkte Jesper. Hon har inte ätit nått sirapsbröd. Inte med den figuren. Han försökte en gång till på kaffet.
-Har ni en liten kaffe?
-Ja, svarade hon och bredde ut leendet, som om hon hånflinade,
-Så ni har slut på muggar till stort kaffe?
-Nej, men kaffet är slut.
Jesper suckade djupt inom sig.
-Andvänder ni inte samma kaffe till litet kaffe som stort?
-Jo, nickade hon.
Jesper orkade inte. Han beställde två små kaffe och gick. På vägen ut rekomenderade kassörskan alla de dyraste altenativen på menyn. Jesper ignorerade henne. Han steg ut på den gråa gatan, och drack sitt beska pulverkaffe.